Vart tog jag vägen?
Jag är trött på att vara fet. Jag såg mig själv på ett foto idag, ett nytaget sådant (det togs igår). Visst vet jag att jag är stor. Kläderna är storlek 52, biofåtöljerna är ytterst trånga och bussätena räcker bara till två tredjedelar av mig. Men att jag är SÅ stor? Jag såg ju ut som värsta fettot på det där fotot. Visst, visst, det sägs att kameran plussar på fem kilo, men ändå. Fem kilo hit eller dit, jag ser ändå ut som ett fetto.
Jag är trött på att gå omkring och skämmas över mig själv hela tiden. Jag är trött på att försöka gömma mig i mina kläder (nu när det är sommartid är det rena pesten, för nu är det för varmt att ha jacka, och då ser alla min stora mage och feta bak och sjutusen bilringar).
Jag fick en komplimang på ett amerikanskt diskussionsforum idag. Det var en kille som tyckte jag var lik Lauren Graham i "Gilmore Girls" (jag hade lagt in ett foto som är relativt nytaget men som bara visar mitt huvud och inte den stora fettmassan som befinner sig från axlarna och nedåt). Jag kan inte minnas när jag blev så glad senast. Jag kan inte minnas när jag fick en komplimang för mitt utseende senast. Den trettio kilo lättare versionen av mig brukade få komplimanger, fast jag trodde aldrig på dem - jag kunde inte tro att någon kunde tycka att jag var söt. Men mitt tyngre jag har faktiskt insett att mitt lättare jag var söt.
Jag vill hitta mitt lättare rätta jag. Vart tog jag vägen?
